Lägger ner ett tag!

måndag 25 maj, 2009, 19:02 av Pär

Detta blir ett kort inlägg. Jag har inte skrivit något här på ett tag för att jag varit hängig och åkt på lite infektioner och dylikt. Har inte orkat helt enkelt.

Idag fick jag även beskedet att min leukemi är tillbaka så nu är det behandling som gäller igen. Jag kommer självklart lägga all fokus på att bli frisk och därför känner jag att den här bloggen får vila tills vidare.

Om jag kommer börja skriva här igen vet jag inte, det får tiden utvisa.

Tack till alla er som läst denna bloggen!

Stavros Flatly

tisdag 14 april, 2009, 15:50 av Pär

Ska jag någonsin lära mig dansa ska det vara så här!

http://www.youtube.com/watch?v=7gHvATmUsSg

Jorå så att…

onsdag 8 april, 2009, 23:05 av Pär

Nej, jag har inte slutat skriva här, absolut inte!

Senaste veckan har varit rätt hektisk dock. Först har jag varit rejält förkyld och lite småfebrig vilket alltid gör en lite nojjig för att man måste läggas in på sjukhus, men jag har sluppit och febern är borta.

Dessutom så hade vi dop i helgen. I ärlighetens namn så styrde min underbara sambo upp det mesta, men det var rätt mycket att fixa med plus att jag drogs med min feber.

Jag har helt enkelt inte haft ork att skriva något men det ska det självklart bli ändring på.
Nu vankas det påskhelg och det lär bli en del “släkt & vännande” så det kanske inte blir några uppsatser de närmaste dagarna heller men snart är jag igång igen, var så säkra.

Tack till er som skickat mail och undrat var jag tagit vägen! Jag är kvar och mår bra!

Som vanligt vid den här tiden är jag vrålhungrig så nu blir det till att slänga ihop en nattmacka!

G’natt!

Konsten att utmärka sig vid fel tillfälle

onsdag 25 mars, 2009, 13:46 av Pär

Det finns ju alltid en viss charm med att kunna något speciellt eller besitta någon speciell egenskap som inte många andra besitter. Att vara lite “unik” med något.

Jag var hos läkaren i måndags och allt började kanon. De senaste proverna visade inga som helst spår av leukemin, de såg jättebra ut. Men som kom det ändå ett “men…”.

Hela tanken med att göra en stamcellstransplantation är ju att byta ut min benmärg mot en ny benmärg som inte tycker det är lika okej med att ha en massa cancerceller i blodet. I vanliga fall så övergår man succesivt från sina egna celler till donatorns celler…men inte jag. I mitt fall finns det väldigt mycket “jag” kvar och det verkar inte hända så mycket. Efter transplantationen så har läkarna “fyllt på” mej med lite extra doser celler i efterhand just p g a detta.

Självklart så hör ju inte detta till vanligheterna. I normala fall så tar donatorns celler över och sen är allt förhoppningsvis frid och fröjd. Om jag inte hörde helt fel så var min läkare inte ens säker på att han varit med om detta tidigare. Toppen! När jag väljer att vara lite “unik” så gör jag det vid helt fel tillfälle.

Med andra ord så vet läkarna inte riktigt vad dom ska hitta på med lilla mej just nu och det känns ju inte så tryggt. De ska ha nån konferens där dom ska ta ett beslut om dom ska fylla på mej med ännu mer celler. Inget stort ingrepp utan det tar max ett dygn men risken ökar för avstötningssjukdomar etc.

Det positiva är ju att det är p g a att jag inte har några tecken på leukemi som dom är lite tveksamma till hur dom ska gå vidare, hade jag haft spår av sjukdom hade dom tryckt i mej mer celler på stört.

Som sagt, klart man ska utmärka sig vid tillfällen då man verkligen borde bete sej som alla andra.

Och inte nog med det, mitt Xbox360 gick sönder igår kväll också. Så nu sitter man här, ganska mycket Pär, lite mindre donator och inget tv-spel. Hungrig börjar jag bli också…

En spark i arslet!

söndag 22 mars, 2009, 23:03 av Pär

Artikeln i tidningen för några dagar sedan har varit otroligt positiv för mej. Alla positiva ord har varit kanon och att även få höra om människor i samma situation ger en styrka också.

Ibland får man för sej att man är den ende som är drabbad och att man är den enda som vet vilken kamp det är. Att få en spark där bak och få höra om andra som även de kämpar är en otrolig sporre för mej. Det är skönt att se att människor är inställda på att inte ge upp och att de har gett sej fan på att vinna denna kamp.

Så tack för att ni gav mej en spark i arslet, jag behövde få en påminnelse om att jag inte är den ende som kämpar.

Tack!

onsdag 18 mars, 2009, 22:56 av Pär

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga.
Att reportaget i Mitt i skulle engagera så många i “lilla mig”. Sen igår har det kommit fina kommentarer här på bloggen och det har kommit mail, sms och telefonsamtal från en massa människor.

Ni har delat med er av era egna livsöden eller berättat om närstående och vänner som varit i liknande situationer som jag och jag är helt tagen. Jo, jag hade väl väntat mig en viss respons på artikeln men inte i närheten av detta och jag vet inte vad jag kan säga mer än tack!

Era ord värmer massor och att dessutom få höra att man lyckats inspirera människor att kämpa vidare ger en känsla som är svår att sätta ord på. Jag är rörd, tacksam och stolt!

Flera av er har dessutom frågat om ni får länka till min blogg från er blogg eller hemsida och självklart får ni det, ni behöver inte fråga utan kör på.

Nåja, nu är jag så uppe i varv så jag skulle behöva kuta några varv runt kvarteret för att bli lite lugn. Kanske får nöja mej med att plocka i diskmaskinen…

Trött och lite nervös

tisdag 17 mars, 2009, 12:39 av Pär

I natt hade jag en sån där härlig natt när man ligger och vrider och vänder på sej i all oändlighet för att till slut bli stressad över att man aldrig somnar och sen är det kört. Blev inte många timmars sömn i natt med andra ord.

Sen är jag också lite nervös, för idag kommer det ut ett reportage om mig i tidningen Mitt i. Jag är en person som gillar att höras men inte nödvändigtvis synas så detta är rätt stort för mig. Ska ändå bli intressant att se vad jag får för reaktioner från människor.

Om du inte får tidningen Mitt i så finns artikeln i pdf-format här:

Artikel i Mitt i 2009-03-17

Trevlig läsning.

Var är smaken?

tisdag 17 mars, 2009, 00:53 av Pär

När man får cellgifter så är det inte bara håret som försvinner, man får en del andra biverkningar och bl a så börjar allting man äter och dricker smaka som blöt kartong, ungefär. Eller det smakar fan helt enkelt.

Efter mina första cellgiftbehandlingar som var emot min leukemi så fick jag tillbaka smaken ca en månad efter sista behandlingen. Det minns jag för jag var och grillade korv och åt snudd på ett helt paket själv för att det var så gott.

Innan min transplantation så gav dom mej mastodontdoser med cellgifter eftersom man då skulle ta död på allt vad benmärg hette. Även denna gång tappade jag smaken och fick beskedet att det kunde ta upp till tre månader innan smaken kom tillbaka. Efter tre månader så smakade allt fortfarande illa och då sa man att det för vissa tog upp till sex månader innan smaken blev som den skulle.

Nu har det gått sju månader och jag har fortfarande inte fått tillbaka smaken. Jag börjar undra om dom luras lite med mej. I och för sej så smakar vissa saker bättre än förut men det är inte mycket mat jag njuter av. Det blir lite jobbigt i längden när man ser nån maträtt som man vet att man tycker om och sen smakar den kofta när man äter. Det blir svårt att hålla aptiten uppe.

Jag ska träffa min läkare nästa vecka, undrar om han lägger på ytterligare tre månader för mina små smaklökar att få återhämta sig på.

Klart ni får klaga!

torsdag 12 mars, 2009, 01:00 av Pär

Allt oftare hör jag orden:
-”Man ska inte klaga, det finns dom som har det värre.”
Sen får jag en ganska så menande blick.

Inga problem, jag tror det är en rätt naturlig reaktion. Någon klagar på att grannen parkerat bilen för nära eller att nån i mataffären trängde sig före i kön, sen kommer dom på att där sitter ju jag. Jag som varit sjuk och gått igenom något väldigt jobbigt och då känns helt plötsligt ens egna problem rätt mesiga, jag har själv gjort samma sak flera gånger i andra situationer.

Men…jag tycker ni ska klaga, man måste ju uttrycka sitt missnöje på samma sätt som man uttrycker sina andra känslor. Visst, jag har gått igenom något riktigt jobbigt men alla lever ju i sin verklighet och jag tycker inte mina problem är större än någon annans. Jag kan till och med tycka det är skönt att folk klagar på småsaker. Det blir annars lätt att jag och min sjukdom hamnar i fokus och även om jag gärna berättar om mina upplevelser så vill jag gärna höra vad mina medmänniskor har att säga också. 

Att jag skulle ha det värre stämmer inte heller, jag har det helt kanon.
Jag har hittills spöat min leukemi och planerar att fortsätta göra det, jag har genomgått en stamcellstransplantation med bravur, jag har lyckats få två helt underbara döttrar tillsammans med den bästa tjej man kan tänka sig och jag har vänner och familj som funnits till hands jämt.

Så snälla, klaga på vad ni vill, hur mycket ni vill och när ni vill.
Jag tänker i alla fall klaga på att jag inte får äta sushi förrän i juli-augusti någon gång. Och jag är ruskigt sugen på sushi!

Nytt utseende och nya funktioner!

tisdag 10 mars, 2009, 21:39 av Pär

Tyvärr så utvecklas inte den bloggtjänst jag hittills använt mig av riktigt i den takt jag önskar och därför har jag beslutat att byta tjänst till en ny. Detta innebär ingen skillnad för er förutom att jag i samma veva kommer sätta mej ner och ändra lite i utseendet på bloggen, inga stora grejer dock.

De närmsta dagarna så kan det alltså vara lite rörigt här på sidan, jag hoppas ni har överseende med detta.

Alla gamla inlägg finns självklart kvar och ligger här:
http://oldblogg.daverus.se